UNT-artikel 2024-10-04
I efterhand kan man se att det var onödigt att bygga vid Seminariet.
För ganska precis 15 år sedan när jag började jobba med opinionsbildning på UNT var det en stadsbyggnadsfråga som dominerade den lokala Uppsaladebatten. Nej, det handlade inte om konserthuset. UKK stod på plats vid Vaksala torg efter decennier av strider. Och spårvägen, fyrspårsavtalet och Sydöstra staden var förstås inte påtänkta ännu.
Till en början blev jag förvånad över att bostäderna vid det gamla lärarseminariet väckte sådana känslor. Det var ju där man parkerat i alla år, tagit badgrejorna och gått över till Fyrishov, utan att någonsin se någon i den omtalade parken.
När jag satt mig in i ärendet tilltog förvåningen. Parken behövde rustas, ja, men det antal bostäder det var fråga om var så lågt att det inte alls skulle göra någon skillnad för bostadsbristen. En mycket tunn politisk majoritet ville till varje pris bygga vid riksintresset, det pampiga tegelseminariet. Planerna underkändes och bantades, jag ska inte gå in på alla turer här, men byggas – det skulle det göra.
På fredagen tas det symboliska första spadtaget på tomten. De tre huskropparna vid Fyrisvallsgatan och Prästgatan blir så låga att de knappt syns när de står klara 2026 (och knappt bidrar alls till att lösa bostadsbristen). De utformas i samklang med Seminariebyggnaden och parken ska äntligen få det välbehövliga lyftet.
De 113 nya lägenheterna framstår som ännu mer märkliga i skenet av vad som hände sedan, när 2010-tal skulle gå över i 2020-tal. Plötsligt var det tal om tusentals nya bostäder i ett förtätat Eriksberg, många tusen bostäder i Ulleråker och så den helt nya stadsdelen invid naturreservatet Lunsen, där tanken är att nästan 50 000 nya Uppsalabor ska tränga in sig i 21 500 bostäder. I efterhand kan man lugnt säga att kritikerna fick rätt, det fanns andra platser att bygga på.
Seminarieparken blev en symbol för det förtätade Uppsala. Staden som var inklämd mellan vatten, åkrar, naturreservat och militärområden skulle vara tvungen att förtätas för att kunna växa. Men det viktiga är då balansen, att bevara parkytor och gröna stråk. Seminariet blev droppen för att det gått alldeles för långt åt asfalts- och betonghållet.
Snart står husen där och alla får vänja sig vid det. Men motståndet finns kvar, bland närboende och bland centerpartister som reserverade sig mot den slutliga planen. En gammal politisk motståndare till ett konserthus vid Vaksala torg vande sig aldrig. Han tog medvetet omvägar runt det han kallade ”Forsmark 4”, trots att det var obekvämt då han bodde alldeles intill.
Johan Rudström , UNT